Sprängd anka!

...så skulle jag tända det för dig.

Jag gör det i mitt hjärta istället.

I lördags kväll var jag ute på ett ställe i Malmö med några kompisar. Det var kul, vi dansade, drack öl och pratade. En kul kväll. Vi de två tillfällen vi satte oss ner vid ett bord fick jag ta emot... åsikter om mig själv.

1. Vi frågar om vi kan sätta oss vid ett bord där två personer redan sitter. Det är okej för dem. Efter en minut får jag frågan från en av killarna: 
- Är du flata?
- Hm nej det är jag inte. Är det pga mitt korta hår som du frågar det? undrar jag.
- Nä det är inte håret, det är hela din attityd, säger den här människokännaren av rang.
- Nja jag har varit ihop med min pojkvän i sex år så nä det är jag nog inte, svarar jag.
Killen verkar nöjd med mitt svar men ser ändå lite förvirrad ut. Jag är också lite konfunderad. Att han eller någon annan skulle missta mig för att vara lesbisk är inget jag bryr mig om men den här killen irriterar mig lite. Tre frågor ställer jag mig: a) hur kan man tro att det går att se om någon är homosexuell? b) vad spelar det för roll om jag nu hade varit det? Jag tror inte han hade intentionen att ragga, nä jag tror att han bara är helt fixerad av att det finns kvinnor som finner honom totalt oattraktiv. Och det behöver en inte vara lesbisk för att göra, det kunde jag ha talat om för honom. c) vad tror han att han har för rätt att sitta och komma med åsikter om hur jag verkar vara och hur kan han tro att hans åsikter är så viktiga att han måste tala om dem? Just då var jag inte irriterad, jag tyckte mest synd om honom som har ett så sjukligt behov att dela in folk i fack men nu känner jag att jag skulle ha sagt ifrån ordentligt. Han skulle veta sin plats den lilla snorungen.

2. Lite senare på kvällen sätter vi oss igen, vid ett annat bord helt själva. Då slinker det ner en fräsig man i polkagrisrandig skjorta (nä jag dömer inte, jag bara beskriver hur den såg ut).
- HEJ, säger han och vill vara bordets mittpunkt eftersom han vräker ut sig över en stor del av soffan.
- Hej, muttrar vi andra.
Jag som sitter närmast blir tydligen måltavla igen.
- Du ser ut som den smartaste kvinnan här inne, säger Polkagrisen till mig.
- Jaha tack, säger jag.
- Det kanske beror på din blomma i håret eller dina ögon!
- Eller så är det en kombination av båda två, svarar jag och jag och mina kompisar reser oss från bordet.
- Men tack för komplimnagen, säger jag och ler stort. Inte mot honom utan åt honom. Stackarn, han har väl läst en bok, typ The Game, och fått rådet "för att ragga på en brud, säg inte att hon är snygg eller söt. Oh no, säg något om att hon är smart. Då känner hon sig smart och uppskattad." 
Eller inte.

Men det är ju ett litet fenomen det här med att vissa (karlar/sluskar/puckon/random killar) finner sig själva så intressanta och så... gudomliga att deras ord är guld värda. Att de har sin fulla rätt att, oavsett om målet för deras intresse finner det skojsigt eller ej, vräka ur sig saker. "Men den sista killen gav ju en komplimang" kan man kanske tänka men det handlar inte om det. Det handlar om att istället för att jag, vilket var min tanke med kvällen, skulle ha skoj med vänner och prata om allt och inget, tvingas ägna tid och uppmärksamhet åt nollor som de ovan. Visst jag hade kunnat ignorera dem men det spelar ingen roll. De trädde in i min sfär, kommenterade mitt utseende och liv utan att jag bett om det. Jag har inget minne av att jag bad Snorungen avgöra om jag är hetero eller homo, jag frågade inte Polkagrisen om han tyckte jag verkade smart eller om min blomma i håret var fin. Ändå så tog de sig rätten att göra det. "Det är krogen, man får räkna med sånt" brukar vara en annan åsikt. Visst, det är en arena för raggning men ändå. Ragga går att göra på bra och dåliga sätt. Ovan sätt är dåliga (även om jag som sagt är osäker över vad Snorungens tanke med sin fråga var). Och tyvärr så vanliga! Puckon som försöker få kontakt genom att blockera ens väg, dra en i håret (som om det är dagis man är på!), kommenterar ens utseende... listan kan göras väldigt lång och jag är så förbannat trött på det!

Trrrrööööööttttttt!

Igår hade Pierre och jag tvättid. Mm spännande, jag vet. När Pierre tömde torktumlaren hittade han sin ena fingervante som han har när han springer. Vanten hade tvättats i 60 grader och sedan torktumlats. Vilket betyder att vanten krympt och blivit jättejätteliten. Ungefär som Pierres handflata. Vi skrattade rätt länge åt detta. Det var mysigt. Stå i tvättstugan och skratta åt en fingervante som såg ut som att den tillhörde en fyraåring.
Sen tog Pierre på sig vanten och den växte och passade som den skulle!

Magiska vantar, kallade vi dem när jag var barn.

Vad gäller mitt arbetsliv så känner jag mig rejält oinspirerad för tillfället. Av olika anledningar som att det är tråkigt att pendla till ett tråkigt jobb, det är mörkt när man åker och mörkt när man kommer hem och allt det där. Och sedan är det tydligen omöjligt att ge mig något vettigt svar på vad, var, när och hur jag kommer jobba den snaraste framtiden. Men det ligger väl lite i konsultens roll. Helst skulle jag vilja ha ett jobb där jag får inreda vår lägenhet utan ekonomiska begränsningar. Kommer nog hända snart. Ja.

Men orkar inte beskriva alla turer kring min tjänst, kan ju säga att det fanns en bra lösning där jag förutom att sköta mitt jobb även mycket enklare kunde söka nytt jobb. Så blev det inte och varför gråta över spilld mjölk?

Så istället för att deppa ihop över jobb och mörk årstid vill jag istället tänka på min favoritdikt, komponerad av mig och mamma i köket (har jag för mig) för kanske 22 år sedan:

Det är så murkt murkt
på husten
för då förvandlas
rusten
till en uggla

...stackars lille vän. Har försökt mata den med avslagen sockerdricka och rivet äpple men den vägrar ta emot. Sprängd Anka! bara drar täcket över huvudet och sover vidare. Kanske att hon börjar piggna till lite nu?

Det kan väl tänkas att det brukar gå till så. Entusiasm och engagemang och en tanke om att man bara har en massa tankar som måste ut ut ut. Men så tryter inspirationen för att tycka och tänka och det rosslar i bröstet på Sprängd Anka! Det går några dagar till och barnsjukdomen är ett faktum. Och faktum är att Sprängd Anka! gick ner i dvala delvis pga denna blogg: http://www.folkbladet.nu/?cat=89
Den bara slog till med sina fina bilder, sin ursöta ägare med sin värme och engagemang, och en livssyn som gjorde att jag bara smalt (fast kanske inte kristetgrejen). Inte för att min mening med denna blogg är att skaffa massa läsare och kunna jobba med min blogg, jag vill ju bara skriva lite då och då, mest för mig själv kanske. Men den gav liksom perspektiv på sitt eget. Så när jag läste den här bloggen kände jag att den bara är bäst och jag behöver ingen annan (blogg). Och nej jag är inte ironisk - jag är bara glad. Underbaraclara hittade Jesus och jag hittade Underbaraclara. Same same liksom. He.

Känner mig smått psyko nu. Fast med tanke på vilka kommentarer som flödar runt på bloggar, artiklar - ja i hela cyyyberryyymden* - så känner jag mig rätt lugn. Hur som helst. Underbaraclaras blogg har fått mig att börja baka bröd igen, får mig att vilja göra om ett gammalt hörnskåp samt nästan fått ut mig på rönnbärsjakt för att kunna göra rönnbärsgirlanger att lägga i våra nya ljusstakar från IKEA, designade av Jon Eliasson (name dropping är viktigt för att öka trafiken till sin blogg har jag läst).

Med detta sagt reser Sprängd Anka! sig halvt ur sjukbädden, hostar lite och hälsar välkommen till en eventuell nystart. Extra!!!! Nu (kanske) även med bilder!!! Extra!!!!! Extra!!!!!


*Dagens fakta: cyborg, som är en blandning av människa och maskin, är en förkortning av cybernetisk organism. Kanske det viktigaste jag lärde mig under min fyraåriga utbildning. Obs! Ej ironi. Jag fick en plutt i TP en gång för att jag kunde det rätta svaret.

Kände nyss att just nu vill jag använda Googles (Googels?) översättningsprogram för att se hur tokigt det blev. Jag började översätta de senaste Sprängd Anka!-inläggen. Det blev faktiskt inte så tokigt förrän jag kom till detta inlägg. Hahahaha. Här är valda delar av hur Google vill översätta min text:

Lördagen bjöd på centrumstrosande, jag köpte en tröja och vi (alltså Pierre och jag) tog en kaffe och pratade jobbannonser och efterfrågad kompetens.
On Saturday night of heart is thought of, I bought a sweater and we (that Pierre and I) got a coffee and chatted job ads and demand excellence.
De första orden fattar jag abslout ingenting av. Sen, om jag skulle översätta den engelska texten till svenska skulle jag läsa "den där Pierre och jag". Typ "den där jobbiga killen som tror att han är min sambo bara för att vi sover i samma säng". Hihihi.

Efter de röd-vitas mål fäller Dans tjej kommentaren "oj vad alla börjar tvångsäta chips".
After the red-whites objectives fall dance girl comment "oh what all starts tvångsäta chips.
Här har Dans flickvän blivit någon sorts dansare för en objektiv höst. Om man så vill. Gillar även att tvångsäta inte blivit översatt. Låter som den där(that) inredaren Simon (eller är det Thomas?) på det där(that) inredningsprogrammet som gick på TV3 när jag hade kanalen.

Synd bara att jag avrundade med att kolla på Plaza del Sol - jag ogillar dockor starkt - och Fallet, som var ett drama om Hagamannen.
Too bad I rounded off to check out the Plaza del Sol - I disagree strongly - and the case, which was a play on Lindgren.
Först: vad är det jag inte håller med om? Att det är en solig strand? Sen: någon som vet vad Hagamannen heter i efternamn? Kanske därifrån det kommer. Annars,  huuuur kan Hagamannen översättas till Lindgren? Huuur?

Under den här veckan har Pierre och jag varit kattvakt till två små femmånaders kattungar, Ulla och Hilda. Jag har pratat lite här och där om att kanske skaffa katt. En i mitt lag frågade om inte jag kunde sköta om hennes katter när hon åkte bort och självklart sa jag ja. Bra sätt att ta reda på om jag är kattypen eller inte (och om Pierre är kattypen eller inte). Här följer därför en utvärdering enligt min princip "Efter regn kommer solsken" som jag ju aldrig anammar nu för tiden i denna blogg. Måste bara säga att katterna i sig inte utvärderas, bara grejen att ha katter i sitt hem.

Dagens kattfel:
- Kattsanden. Och katthår. Även om katterna har som en stor resbur som de kissar och bajsar i sprätter sanden ut ändå. Imorse blev jag trött på den osköna sanden som fastnade under mina fötter. Lösning: köpa liten handdammsugare som enkelt och smärtfritt suger upp sanden i badrummet och på så vis förhindrar sanden att spridas i övriga lägenheten.
- Det praktiska planerandet. Jag började tänka på jul (är ju faktiskt bara två månader kvar drygt) och hur ska vi få med katterna till Örebro och Norrköping? Om vi ska ta med dem alls? Var ska de vara i så fall? Sådana frågor började hjärnan ställa. Lösning: använda mig av mitt notoriska planerande. Jag planerar ju allt idag, att planera lite till är väl inte så farligt? Dessutom har vi ett litet kattnätverk här nere som, kanske inte över jul men andra gånger, kan se efter husdjuren.
- Det faktum att husdjur tar mycket tid och engagemang. I alla fall unga katter, katten som djur är ju som bekant rätt självständig. Lösning: se punkt 1, 2, 3 och 4 under Dagens rätt.

Dagens katträtt:
- Katter är väldigt mysiga och sällskapliga, i alla fall de flesta. Ett härligt sällskap, du är aldrig ensam. Att leka med katter är också roligt.
- Katter är alltid alltid söta. det gör en glad.
- För mig som är mörkrädd är en katt bra, som kan ge mig sällskap bland skuggorna om jag är sover själv. Fast man har ju hört att katter ser spöken. Hmm... men katten kan säkert slå och klösa spöket så det försvinner.
- Att se en katt ligga och sova eller sitta och titta ut genom fönstret är så himla fint. Ger en så lugnande effekt.

Jaa jag tror att de positiva delarna absolut överväger de negativa. I alla fall för mig. Harkel harkel.

Under helgen som varit har jag hunnit med en hel del, i alla fall känns det så med tanke på ommöbleringen av vardagsrummet. Jag har även slappnat av en hel del och bara gjort grejer som jag har haft lust med. Jag skulle nog kalla helgen som varit för en lugn helg. På dagarna i alla fall.

Nätterna har innehållit mycket action. Mina drömmar denna helg har varit något utöver det vanliga. Det började i fredags natt med fyra drömmar som liksom kedjades fast i varandra. Nu kommer jag inte riktigt ihåg vad alla drömmarna handlade om men det var ungefär så här:

Jag, Pierre och lillebror var i London och skulle åka hem. Jag hade inte packat och var blev såklart väldigt stressad och visste inte var jag skulle börja. Det löste sig med att Pierre och Jens slängde ner alla mina grejer i min väska.
Vaknar här, ordentligt stressad. Somnar om.

Jag bor i London med några kompisar i ett kollektiv. En massa saker händer men kommer inte ihåg nu.
Vaknar. Inte så stressad. Somnar om.

Drömmer vidare om nån detalj från kollektivdrömmen. Tror det var ett par personer som följde med från förra drömmen.
Vaknar. Tycker det är jobbigt att jag ska upp och jobba, har absolut ingen lust. Kommer på att det är lördag och somnar lättad om.

Kommer inte ihåg början på drömmen men desto mer hur den slutar. Jag och Lill-Arne är ute i en skog, hon har med sig en kikare för att kolla på vildsvin. Jag sitter lutad mot ett träd när det plötsligt åker förbi stora gula bubblor. Bubblorna betyder att det finns arga vildsvin i närheten. Jag och Lill-Arne börjar springa och jag svingar mig upp i ett träd. Vildsvinen får tag på Lill-Arne och börjar väsa ur sig otrevligheter av sexuellt slag(!) mot både henne och mig.
Vaknar, väldigt uppstressad. Somnar om och sover sen ganska gott.

Men det här är inte nog. Nej, drömmarna ska fortsätta jaga mig även på lördagsnatten.
Drömmer att jag är på fest med folk från laget och några jag pluggat med. Berättar för de andra om mina drömmar som satt ihop som en kedja och att jag nog ska blogga om det.

PUH!

Måndag igen, ny vecka. Nya friska tag. Aah. Skönt då att jag haft en helg där jag laddat de välkända batterierna. Fredagskvällen bestod av det förbjudna ordet f_eda_s_ys i form av middag till Idol. Förrätt musslor, huvudrätt färskpasta med kantarellsås och paremsan en masse. Gött gött gött.

Lördagen bjöd på centrumstrosande, jag köpte en tröja och vi (alltså Pierre och jag) tog en kaffe och pratade jobbannonser och efterfrågad kompetens. T ex läste jag nyligen i en jobbannons från ABF att man skulle ha "kunskap om hemsida". Huh? Kvällen spenderades såklart framför en tv. Men vi pratar inte mer om det tycker jag. Lite roliga anekdoter dock: 1) vid ett tillfälle utstötte jag ett skrik som inte är av denna världen. Gäll röst som spricker och som har en ton av "äldre dam" kanske kan beskriva lätet. 2) efter de röd-vitas mål fäller Dans tjej kommentaren "oj vad alla börjar tvångsäta chips". Vi andra stannar upp och inser att vi bara vräker i oss från chipsskålarna, som i nån sorts protest. Det är en sån kommentar som jag kommer skratta åt i flera år och på helt fel ställen, t ex när jag sitter själv på bussen eller nåt.

Söndagen började med brunch på Systrar&Bröder och en tur till Clas Ohlson. Löste äntligen problemet hur vi ska fästa tyget som ska bli till tavla. Kom hem och funderade på hur och var tyget skulle hängas. Blev att vi möblerade om hela vardagsrummet, med ett väldigt lyckat resultat.

Så, helgen var (minus orsaken till chipstvångsätandet) näst intill perfekt. Synd bara att jag avrundade med att kolla på Plaza del Sol - jag ogillar dockor starkt - och Fallet, som var ett drama om Hagamannen.

I lunchmatsalen på jobbet finns i ett hörn några microvågsugnar uppställda för oss som är snåla/ekonomiska/smarta nog att inte köpa mat för 65 spänn varje dag. Mat som man ändå rycker på axlarna åt när smaken ska bedömas. Vid det här microhörnet finns en dörr ut till en liten innergård som är skön och mysig att sitta på under de varma månaderna. Mysigheten förstärks tyvärr inte av taggtråden längts upp, utan för såklart tankarna till ett fängelse. Vilket passar bra vissa dagar, tänkte jag skriva men det vore ju lite hemskt.

Eftersom maten kanske inte alltid smakar som den borde är det populärt att salta och peppra maten lite extra, så även under sommaren, vilket gör att folk tar med sig salt- och pepparkar ut i solen. Det har fått konsekvenser. På dörren ut till gården med taggtråd runt sitter nämligen ett par A4-lappar, varav den ena alltid får mig på gott humör. Har tyvärr ingen bild på den så får återge den i text (tänk Times i storlek, säg, 22):

Vänligen ta
Salt & peppar
tillbaka in igen
Då det blir
förstört av fukt!
Tack på
Förhand!
Personalen

Det finns så mycket mycket att flina åt i denna fina lapp! Det mest uppenbara är förstås att kryddorna måste tas in för att förstöras av fukt. Måste gå åt mycket salt och peppar om personalen varje dag står och förstör kryddorna. Och hur gör de? Står och blåser med nån fuktspray, kanske en sån man ska spruta på i ansiktet så man håller sig fräsch och fin?
Sedan älskar jag också det uppenbara att lappskrivaren har tryckt Enter för att byta rad och inte förstår att Word sätter ny bokstav vid radbyte. Därmed versaler och gemener blandat hej svejs.

Men som den ironiker jag är blir jag ju misstänksam.
Är lappen kanske till för att roa matlådefolket?

Sitter och snörvlar framför datorn. Förkylt. Hittade ett litet test hos Lotta som jag också ska göra. Har inte så mycket annat för mig, det är som det brukar med andra ord...

Det här är tydligen reglerna:
Reglerna är enkla. Varje svar ska börja med första bokstaven i ditt namn. Du får inte skriva samma svar två gånger eller använda ditt eget namn som svar.
Jag har även lagt till regeln att det första ordet som dyker upp måste jag skriva, så länge det håller sig till reglerna såklart.

1. Vad heter du? Marpi
2. Ett ord på fyra bokstäver: Mäsk
3. Flicknamn: Marie
4. Pojknamn: Magnus
5. Yrke: Målare
6. Färg: Marinblå
7. Klädesplagg: Manchesterkostym
8. Mat: Mandelpotatis
9. Sak i badrummet: Mensskydd
10. Plats/stad: Madrid
11. En orsak att vara sen: Metron var sen! Merde!
12. Något man skriker: Mys!
13. Film: Monster
14. Något man dricker? Must
15. Band: Mando diao
16. Djur: Mus
17. Gatunamn: Mariedalsvägen
18. Bil: Mustang
19. Sång: Mendelssohns bröllopsmarch

Allt om barn är allt som oftast en helt vidrig sida. Den är länkad till bl a DN:s hemsida och därför brukar jag ibland klicka mig in på denna hemska sajt. Ibland, ibland, finns där litet vettigt material, som t ex en BVC-sköterska som svarar på frågor, eller tonårsexperten som brukar ha rätt bra svar. Idag blev jag lite nyfiken, blandat med en stor del fasa, över rubriken "Gravida - superkvinnor? Javisst, de besitter alla möjliga superkrafter!" och klickade tyvärr på länken.

"Artikeln" är ett bildspel med bildtext till som berättar om de övernaturliga krafter en gravid kvinna får. Jag har valt ut mina favoriter:

1. Inneboende kraft – att naturligt besitta kunskaper och förmågor som vanligtvis måste läras in
Din mormor gjorde det. Och din mamma gjorde det. Och nu är det din tur att vara gravid. Och helt plötsligt vet du precis vad du ska göra. Vissa kallar det moderlig intuition, men det om någonting är en riktig superkraft.

Nej! Skulle jag bli gravid skulle jag inte ha en aning om vad som händer med min kropp och jag skulle inte veta precis vad jag skulle göra. Jag skulle behöva köpa en massa böcker och verkligen läsa in mig på ämnet. Att föda barn är visserligen något som många många kvinnor gör och har gjort dag efter dag, år efter år, men varje graviditet är unik - det borde väl Allt om barn känna till? Allt om barn borde även känna till att ca 15 000 kvinnor dör varje dag till följd av graviditet eller förlossning. Detta tar fler liv än vad malaria, aids och tbc tar tillsammans. Det här visar att medicinsk kunskap och läkarvård är otroligt viktigt och att graviditet och förlossning inte är en urkraft som bara finns där hos varje kvinna. Att se kvinnan som en övernaturlig varelse när hon är gravid och anta att hon ska ha "krafter" som är nedärvda gör henne könad på ett helt vidrigt sätt. Hon blir ett väsen och inte en människa.

2. Övernaturlig förmåga – kommunikation med spöken eller väsen i andevärlden
Kanske snick-snackar du inte med ett spöke, men den lilla människan som växer inuti dig känns ibland som en utomjording som bosatt sig i din kropp. Och allt sparkande och sprattlande som hon eller han gör måste ju betyda någonting, bebisen sänder ut ett hemligt meddelande till dig.

Måste återigen framhålla att jag inte varit gravid och att jag inte har en aning om hur det är - jag känner inte av mina "nedärvda kunskaper". Jag tror absolut att det måste kännas jättekonstigt att ha något som rör sig och sprattlar i magen. Vissa kvinnor älskar det nog, andra finner det säkert obehagligt. Men snälla Allt om barn, tilloch med jag vet att ett barn växer i magen och att det utvecklas till att bli en liten människa. Det äter, leker och sover i magen. Det sparkar. Mest antagligen för att det kan men också för att det "pratar". Okej vi får ta det här igen: en gravid kvinna är inget väsen, hon är en människa. Barnet är ett barn = en människa. Visst kommunicerar barnet men snälla, "bebisen sänder ut ett hemligt meddelande till dig". Oooooo det övernaturliga barnet/utomjordningen skickar ett hemligt meddelande till det övernaturliga superväsen som har en alien i sin mage. Seriöst, ge er.

3. Djurlikt beteende – att efterlikna djurens sätt att leva
Mammaalligatorer bär sina barn i munnen för att skydda dem från rovdjur och havsuttrar sveper in sina barn i sjögräs så att de inte flyter iväg. Som mamma kommer du att göra allt det – och mer (mycket läskigare saker, som att anmäla dig frivillig att hjälpa till vid skolutflykter och liknande). Du har redan innan förlossningen börjat efterlikna exempelvis björnar och andra övervintrande djur, som hamstrar och boar inför den stora dagen.

Ah, kopplingen till naturen. Att bli mamma är inte bara att vara ett väsen tydligen. Enligt Allt om barn är en kvinna/mamma även en alligator, en björn och en hamster. Jag vet inte varför vissa gör kopplingar till djurens värld, främst om egenskaper eller händelser som är kopplat till kön, både biologiska och konstruerade. Kvinnor blir alltid i såna här sammanhang jämförda med omhändertagande djur och män antingen med djur som har hög rankning bland de andra i en flock eller som ett djur som inte alls finns med i "djurfamiljen". De som gör såna kopplingar försöker hitta sätt att förklara och hitta bevis för att kvinnor och män är skilda åt och aldrig mötas de två. "Kvinna och man är varandras motpoler - det är ju bara att se på djurvärlden", verkar de här naturliga-orsaker-personerna tänka. Det brukar också användas som argument till varför en kvinnas yrkesliv och lön inte är lika viktigt som en mans. "Det är ju bara att kolla på djurens värld - där är det honan som tar hand om ungarna medan pappan är ute och jagar eller förökar sig med andra honor. Så har vi också varit, på stenåldern ni vet."

4. Klärvoajans – förmåga att veta exakt vad som kommer att hända, genom drömmar eller inneboende kunskap
Alla säger att det blir en pojke. Men du vet att det är en flicka – och troligtvis har du rätt.

Here we go again - kvinnan är ett väsen och inte en människa. Hon vet och kan förutse allt under graviditeten, genom att drömma om det eller genom den kunskap som hennes förmödrar införskaffat och berättat vidare. Mm, de som överlevde vill säga.

5. Förmåga att få hjälp med det ena och det andra
Använd graviditeten till din fördel genom att låta din partner bära tvättkorgen, diska och så vidare. Du bär ju faktiskt på ett barn, du kan ju inte göra allt.

Enligt den här fantastiska sidan Allt om barn är det kvinnan som har ansvaret för hushållet. Genom sin graviditet kommer en förmåga till henne som gör att hon kan be sin snubbe att HJÄLPA henne med lite saker hit och dit. Hade min karl inte redan tagit sitt ansvar i vårt hem skulle han liksom inte ens bli tänkt på som pappa-material...

6. Högkonsumtion - förmåga att kunna svulla utan dåligt samvete
Plötsligt kan du äta tre portioner glass och en hel calzone. Och när du är klar – vara redo för efterrätt.

Allt om barn förutsätter att alla kvinnor går omkring med en anorektisk och fruktansvärd självbild där det inte är okej att äta lite för mycket mat ibland. Visst, att känna sig som en klubbad säl och inte kunna röra sig varje gång man ätit är kanske tecken på att man ska ändra matvanor för att t ex kunna sköta sitt arbete. Men dåligt samvete - aldrig!

...att jag är helt grym på soduko. Har en soduko-bok som heter "Svart bälte i soduko" som jag har hållt på och tragglat med i flera år. Gång på gång har jag återvänt till halvlösta pussel och kanske löst någon mer siffra. Nu är jag inne i ett stim där jag löser de pussel som jag aldrig trott att jag skulle lösa. Snart har jag löst alla svart bälte-pussel och innehar således ett svart bälte i soduko.

Ville bara säga det. Eller, jag skulle gärna vilja skrika ut det. Är det ok? Bra.

JAG ÄR HELT JÄVLA GRYM PÅ SODUKO OCH JÄKLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV!

Här följer en analys av Fotbollskväll som verkligen går ner på djupet!

I studion sitter utmärkta Mats Nyström och gamla spelare och numera expert Pär Zetterberg samt färgstarka Rit-Ola (Wenström? Andersson? Det är i alla fall Rit-Ola för mig men jag kan ha fel. I alla fall, i somras hade Ola fina skjortor och kavajer tycker jag). Här observerade jag en spännande gruppdynamik. Mats och Rit-Ola har en väldigt bra connection tycker jag, de skrattar och skämtar med varandra, och vet innan den andre börjar prata vad han ska svara. Det blir bra fotbollssnack, humor blandat med analyser. Så vänder sig Mats till Zetterberg och det blir liksom lite tystare. Frågorna är mycket artigare och även om Mats och Zetterberg skrattar och skämtar lite så blir det mycket stelare. Typ så här:

Mats: - Ola, rita lite skojigt om det här inlägget!
Rit-Ola: (Ritar) - ...och så blir det en lucka här bla bla.. och sen är det ju en himla tur att bla bla skämta skämta!
Mats: - HAHAHA
Rit-Ola: HAHAHA
Zetterberg: - hihi

Mats: - Men vad säger du Zetterberg, kan du analysera det här?
Zetterberg: - Jo med sju poäng efter bla bla...
Rit-Ola: - Skämta skämta hahahaha
Mats: - Hahahaha
Zetterberg: hihi

Om det här är bra eller dåligt vet jag egentligen inte men jag tycker nog lite synd om Zetterberg. Det känns som att Mats och Rit-Ola alltid käkar lunch på nån trevlig restaurang medan Zetterberg värmer sin matlåda i micron. Rit-Ola berömmer Mats för att hans nya blondering döljer de gråa stråna men märker inte att Zetterberg bytt hårvax till ett mindre glansigt.

Oj, en hel vecka utan nytt inlägg på Sprängd Anka!, är rekord ju... kanske beror det på att jag inte riktigt visste hur jag skulle skriva ett inlägg jag ville skriva förra veckan. Alltså, jag har varit tvungen att fundera lite på det samt göra lite egen subjektiv research.

Pierre skickade mig förra veckan en länk från forumet på löparsiten jogg.se, där en tråd hade startats av en tjej som funderade lite kring löpning i skogen, speciellt under de mörka årstiderna. Det var sorgligt att läsa de många kommentarerna från tjejer som vittnade om den otrygghet som finns för tjejer/kvinnor att vistas i vårt offentliga rum.

Min egen erfarenhet av löpträning i skog och mark är inte särskilt stor, då jag började löpträna på allvar i somras och slutade hatta med cirka ett löppass om året. Och visst är det stor skillnad i att springa för dig själv på en liten gångstig med buskage runt om än att stå och hoppa i takt på Friskis. Tog ett par varv i Pildammsparken igår, vilken vid den tiden jag brukar springa (tidig kväll) är befolkad av andra motionärer och flanörer. Det är inte många meter man springer utan att möta någon (och nej jag blir sällan omsprungen haha). Dessutom ligger mitt springstråk ganska öppet. Men det finns en liten passage där hjärtat bankar lite tydligare och det beror inte på att det är i slutet av rundan, utan för att där är stora buskar och träd där inbillade dårar stirrar på mig ifrån. Och där känner jag mig faktiskt ofta otrygg. Inte rädd, men otrygg. Jag tror inte att det beror på buskarna utan jag tror att det beror på att jag blir mer medveten om att jag är synlig. En eventuell förövare är det inte.

Åter till tråden på forumet på jogg.se: en majoritet av de kvinnor som kommenterat berättar som sagt om sin egen rädsla, några berättar också om mindre trevliga händelser de råkat ut för. Majoriteten av de män som kommenterar pratar dock inte om sin rädsla på löparrundan utan hänvisar till statisktik som visar att överfall på kvinnor utomhus i skogsmiljö inte är särskilt vanlig och att kvinnors rädsla är obefogad och, får jag en känsla av, överdriven på det sättet som bara kvinnor kan överdriva: lite irrationellt så där.

Men känslor är sällan rationella och frågan är: var kommer den här rädslan för de här kvinnorna att springa i mörkret från? Som är så stor att flera av forumets kvinnor springer med hundar, med nyckelknippan i handen, vill starta löpargrupper - allt för att försöka komma bort från rädslan. Självklart är inte den här rädslan kopplad endast till skogen och höga buskage. Det är samma rädsla som kommer fram när du som tjej
- går själv hem från krogen
- går själv hem från en kompis (på natten)
- måste gå genom den ödsliga parken kl 17 en dag i januari
- sitter själv på t ex en buss med ett skränigt (kill)gäng längst bak
- osv osv osv [lägg till punkter och händelser som du själv varit med om]

Den här rädslan har uppkommit genom situationer som ovan och, är jag övertygad om, är starkt kopplat till skuld och skam över att egentligen borde du inte göra det här. Samhället har sagt oss att en ensam kvinna är väldigt utsatt och att hon får skylla sig själv om det händer något. Som kvinna borde man veta bättre än att ge sig ut vid olämpliga tider och utan sällskap.

Två random händelser som vittnar om att så här är fallet:
- Stor-Arne som råkade gå in i en tågvagn full av töntiga fotbollshuliganer. Citatet finnes strax ovanför andra bilden.
- När jag var i Norrköping förra helgen och skulle hem till en kompis strax innan halv elva på kvällen. Jag ser från långt håll en man komma raglandes. När jag möter honom visar jag tydligt att jag vill gå längst ut på gångbanan men ändå svänger han lite och går nästan in i mig så jag tvingas stanna. Jag tar ett jättekliv till vänster, stirrar honom i ögonen och går i snabb takt framåt. Jag vet att jag kan springa ifrån honom om jag måste, det har jag redan hunnit räkna ut.

Statistik kan aldrig förändra kvinnors rädsla - det kan endast värderingar om att kvinnan äger sin egen kropp och är den enda som har rätt till den.

Och för några år sedan var det en kvinna som blev våldtagen i ett löparspår i Norrköping, även fast hon var helt svettig och iklädd fula träningskläder.

För föräldrar-to-be verkar inredning av det kommande barnets rum vara kanske världens mest ångestframkallande grej. Om man inte vet könet på barnet vill säga. Läste precis på inredningsbloggen Dreamhouse (hamnade bara där, inget jag brukar återkomma till måste förtydligas) att hon (som skriver bloggen och är gravid) haft lust att tapetsera om barnets rum men att mannen satte stopp för hennes tokiga påhitt. De hade ju nyligen satt upp de neutrala tapeterna från Ralph Lauren, så att de skulle kunna matcha för både tjej och kille.

Okej. Det finns en anledning till att jag inte skulle göra väggarna i ett rum ljusblå eller ljusrosa, för jag antar att de är färgerna som är på tapeten här (hoho), och den anledningen är att det skulle vara skitfult. Men om man nu har målat väggarna i barnets rum blå och så får man en liten dotter, då kan jag inte förstå vad problemet skulle kunna vara. Exakt vaaaad skulle kunna hända om en dotter fick ett rum med "killfärger" och en son ett rum med "tjejfärger"?? Jag drar kopplingar till min skärpning som jag skickade till Emmas Skärpdig.nu där en pojke var väldigt nära att få en rosa påse av kassörskan på Apoteket.
Som tur var hann hon på Apoteket att undvika En Katastrof. 

Läste någonstans om en tjej som var och handlade med sin bebis, som hade en rosa mössa på sitt lilla huvud. En tant kom fram och hujedade sig över den söta flickan. "Det är en pojke", sa mamman och fick då frågan varför barnet hade en rosa mössa på sig. Mamman svarade: "För att han är bög." Hahaha!

Ibland är det lite lustigt när något man gått och funderat på eller diskuterat med någon strax därpå dyker upp som nyheter eller diskuteras mer offentligt. För några inlägg sedan skrev jag ju om den ammande mamman på Myrorna och funderade på hur det kändes (för mig) att se någon som ammar. Jag fick klura några minuter innan jag kom fram till att hon hade sin fulla rätt att avsexualisera sina egna bröst och amma öppet.

Men det där med amning, och kvinnors bröst, är tydligen ett hett ämne som många har sin bestämda åsikt om. I DN:s etikettspalt har det nu i veckan diskuterats just om det är okej att amma öppet på t ex restaurang. Just nu har frågan 105 kommentarer, varav några försvarar mammorna medan andra förfasar sig över vissa mammor som "slänger fram det mjölkstinna bröstet och visar den såriga bröstvårtan". Tycker att bilden av mammor som sitter överallt i vårt offentliga rum och som bara slänger fram brösten upp i trynet på stackars oskyldiga åskådare är smått roande.


I Aftonbladet bl a berättas om Ragnar (som trots sitt namn är 26 år) som vill exprimentera med sina bröst och se om han kan stimulera dem till att producera bröstmjölk så att han kanske kan amma sina framtida barn. Jag tycker att det är ett spännande projekt och ser fram emot att följa Ragnar på sin färd att utmana normer och könsroller.

Men herregud vilka reaktioner som följer artikeln! Folk protesterar mot att det inte är naturligt, en del frågar sig om "män kommer börja springa omkring i kjol", och favoriten "män är män och kvinnor kvinnor" skrivs så hysteriskt att tangentbordet glöder.

Oavsett vad resultatet blir så tycker jag att tanken med Ragnars projekt är bra och jag tror att barn kan finna tröst hos sin pappas bröst genom att snutta (skrev jag just snutta?) på dem. Även om det inte kommer mjölk ur dem. Att en kvinna "ska" amma brukar väl härledas till argument som "närhet" och inte bara "näring"? Kan pappan skapa samma närhet till sitt barn, även innan barnet är 1 år och mer lekbart, är det väl jättepositivt!


Ja amning och bröst är verkligen en het potatis. Helst borde ammande föräldrar gömma sig under täcket hemma i sovrummet för att undvika att väcka anstöt när de påminner oss andra att kvinnor är kvinnor och män är män (eller hur var det nu?)

Kristallbröllop heter det visst när ett par varit gifta i femton år. Sprängd Anka! och jag kommer förmodligen inte att fira 15 år ihop så därför firar vi nu då detta inlägg är bloggens femtonde. Detta ska göras genom ännu en kristallklar redogörelse av min omvärld (hoho).

Tyvärr är jag så trött att jag faktiskt tyckt att mitt jobb varit helt okej idag. Vilket kanske kommer att ha inflytande över den jobbansökan jag ska skriva idag, som jag inte orkade skriva förra veckan. Man kan ju tycka att helgen som varit skulle ha gett mig energi för en hel månad framöver men nej.

Det var nämligen en jättehärlig helg uppe i Stockholm hos min farbrors fina familj. En tur till Norrtälje, vilket innebar strosande och inhandlande av två gröna Höganäs-koppar (gammal produktion), en skogspromenad för att leta svamp (inte för mig, jag hade fullt upp med att försöka att inte halka på vitmossan - vilket jag gjorde ändå), och ett massivt chips-och-dipp-ätande från min sida. Chips och dipp är bland det godaste jag vet. Det känns så lyxigt att äta både chips och dipp. Tror att det är någon gammal kvarleva från barndomen. Var typ 24 när jag insåg att det inte behöver vara världens festligaste fest för att man ska få äta chips. Tack Matilda för den insikten.

Hur som helst, när det började stekas svamp i köket var jag tvungen att slita mig från skålarna på verandan. Jag kände mig som han från Solens mat när jag hade huvudet ovanför stekpannan och bara andades in aromerna.

Recept för en fantastisk lukt- och smakupplevelse:
Stek kantareller i vitlök och smör.
Andas in.
Blanda i grädde och rör ned allt i pasta tillsammans med parmesan och ruccola.
Ät!

Å, bara att tänka på det här ger mig energi! Ska tänka på det hela eftermiddagen.

Åt även gott kött och äppelkaka. Och drack mycket gott vin. Farbror tror att vinet var anledningen till att han var trött under söndagen men vi andra vet ju att det var de ändrade reglerna i Plump (kortspel som jag var skeptisk till men som var kul) som blev för mycket för honom.



Längtar till nästa gång vi ses! <3