Sprängd anka!

Allt om barn är allt som oftast en helt vidrig sida. Den är länkad till bl a DN:s hemsida och därför brukar jag ibland klicka mig in på denna hemska sajt. Ibland, ibland, finns där litet vettigt material, som t ex en BVC-sköterska som svarar på frågor, eller tonårsexperten som brukar ha rätt bra svar. Idag blev jag lite nyfiken, blandat med en stor del fasa, över rubriken "Gravida - superkvinnor? Javisst, de besitter alla möjliga superkrafter!" och klickade tyvärr på länken.

"Artikeln" är ett bildspel med bildtext till som berättar om de övernaturliga krafter en gravid kvinna får. Jag har valt ut mina favoriter:

1. Inneboende kraft – att naturligt besitta kunskaper och förmågor som vanligtvis måste läras in
Din mormor gjorde det. Och din mamma gjorde det. Och nu är det din tur att vara gravid. Och helt plötsligt vet du precis vad du ska göra. Vissa kallar det moderlig intuition, men det om någonting är en riktig superkraft.

Nej! Skulle jag bli gravid skulle jag inte ha en aning om vad som händer med min kropp och jag skulle inte veta precis vad jag skulle göra. Jag skulle behöva köpa en massa böcker och verkligen läsa in mig på ämnet. Att föda barn är visserligen något som många många kvinnor gör och har gjort dag efter dag, år efter år, men varje graviditet är unik - det borde väl Allt om barn känna till? Allt om barn borde även känna till att ca 15 000 kvinnor dör varje dag till följd av graviditet eller förlossning. Detta tar fler liv än vad malaria, aids och tbc tar tillsammans. Det här visar att medicinsk kunskap och läkarvård är otroligt viktigt och att graviditet och förlossning inte är en urkraft som bara finns där hos varje kvinna. Att se kvinnan som en övernaturlig varelse när hon är gravid och anta att hon ska ha "krafter" som är nedärvda gör henne könad på ett helt vidrigt sätt. Hon blir ett väsen och inte en människa.

2. Övernaturlig förmåga – kommunikation med spöken eller väsen i andevärlden
Kanske snick-snackar du inte med ett spöke, men den lilla människan som växer inuti dig känns ibland som en utomjording som bosatt sig i din kropp. Och allt sparkande och sprattlande som hon eller han gör måste ju betyda någonting, bebisen sänder ut ett hemligt meddelande till dig.

Måste återigen framhålla att jag inte varit gravid och att jag inte har en aning om hur det är - jag känner inte av mina "nedärvda kunskaper". Jag tror absolut att det måste kännas jättekonstigt att ha något som rör sig och sprattlar i magen. Vissa kvinnor älskar det nog, andra finner det säkert obehagligt. Men snälla Allt om barn, tilloch med jag vet att ett barn växer i magen och att det utvecklas till att bli en liten människa. Det äter, leker och sover i magen. Det sparkar. Mest antagligen för att det kan men också för att det "pratar". Okej vi får ta det här igen: en gravid kvinna är inget väsen, hon är en människa. Barnet är ett barn = en människa. Visst kommunicerar barnet men snälla, "bebisen sänder ut ett hemligt meddelande till dig". Oooooo det övernaturliga barnet/utomjordningen skickar ett hemligt meddelande till det övernaturliga superväsen som har en alien i sin mage. Seriöst, ge er.

3. Djurlikt beteende – att efterlikna djurens sätt att leva
Mammaalligatorer bär sina barn i munnen för att skydda dem från rovdjur och havsuttrar sveper in sina barn i sjögräs så att de inte flyter iväg. Som mamma kommer du att göra allt det – och mer (mycket läskigare saker, som att anmäla dig frivillig att hjälpa till vid skolutflykter och liknande). Du har redan innan förlossningen börjat efterlikna exempelvis björnar och andra övervintrande djur, som hamstrar och boar inför den stora dagen.

Ah, kopplingen till naturen. Att bli mamma är inte bara att vara ett väsen tydligen. Enligt Allt om barn är en kvinna/mamma även en alligator, en björn och en hamster. Jag vet inte varför vissa gör kopplingar till djurens värld, främst om egenskaper eller händelser som är kopplat till kön, både biologiska och konstruerade. Kvinnor blir alltid i såna här sammanhang jämförda med omhändertagande djur och män antingen med djur som har hög rankning bland de andra i en flock eller som ett djur som inte alls finns med i "djurfamiljen". De som gör såna kopplingar försöker hitta sätt att förklara och hitta bevis för att kvinnor och män är skilda åt och aldrig mötas de två. "Kvinna och man är varandras motpoler - det är ju bara att se på djurvärlden", verkar de här naturliga-orsaker-personerna tänka. Det brukar också användas som argument till varför en kvinnas yrkesliv och lön inte är lika viktigt som en mans. "Det är ju bara att kolla på djurens värld - där är det honan som tar hand om ungarna medan pappan är ute och jagar eller förökar sig med andra honor. Så har vi också varit, på stenåldern ni vet."

4. Klärvoajans – förmåga att veta exakt vad som kommer att hända, genom drömmar eller inneboende kunskap
Alla säger att det blir en pojke. Men du vet att det är en flicka – och troligtvis har du rätt.

Here we go again - kvinnan är ett väsen och inte en människa. Hon vet och kan förutse allt under graviditeten, genom att drömma om det eller genom den kunskap som hennes förmödrar införskaffat och berättat vidare. Mm, de som överlevde vill säga.

5. Förmåga att få hjälp med det ena och det andra
Använd graviditeten till din fördel genom att låta din partner bära tvättkorgen, diska och så vidare. Du bär ju faktiskt på ett barn, du kan ju inte göra allt.

Enligt den här fantastiska sidan Allt om barn är det kvinnan som har ansvaret för hushållet. Genom sin graviditet kommer en förmåga till henne som gör att hon kan be sin snubbe att HJÄLPA henne med lite saker hit och dit. Hade min karl inte redan tagit sitt ansvar i vårt hem skulle han liksom inte ens bli tänkt på som pappa-material...

6. Högkonsumtion - förmåga att kunna svulla utan dåligt samvete
Plötsligt kan du äta tre portioner glass och en hel calzone. Och när du är klar – vara redo för efterrätt.

Allt om barn förutsätter att alla kvinnor går omkring med en anorektisk och fruktansvärd självbild där det inte är okej att äta lite för mycket mat ibland. Visst, att känna sig som en klubbad säl och inte kunna röra sig varje gång man ätit är kanske tecken på att man ska ändra matvanor för att t ex kunna sköta sitt arbete. Men dåligt samvete - aldrig!

...att jag är helt grym på soduko. Har en soduko-bok som heter "Svart bälte i soduko" som jag har hållt på och tragglat med i flera år. Gång på gång har jag återvänt till halvlösta pussel och kanske löst någon mer siffra. Nu är jag inne i ett stim där jag löser de pussel som jag aldrig trott att jag skulle lösa. Snart har jag löst alla svart bälte-pussel och innehar således ett svart bälte i soduko.

Ville bara säga det. Eller, jag skulle gärna vilja skrika ut det. Är det ok? Bra.

JAG ÄR HELT JÄVLA GRYM PÅ SODUKO OCH JÄKLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV!

Här följer en analys av Fotbollskväll som verkligen går ner på djupet!

I studion sitter utmärkta Mats Nyström och gamla spelare och numera expert Pär Zetterberg samt färgstarka Rit-Ola (Wenström? Andersson? Det är i alla fall Rit-Ola för mig men jag kan ha fel. I alla fall, i somras hade Ola fina skjortor och kavajer tycker jag). Här observerade jag en spännande gruppdynamik. Mats och Rit-Ola har en väldigt bra connection tycker jag, de skrattar och skämtar med varandra, och vet innan den andre börjar prata vad han ska svara. Det blir bra fotbollssnack, humor blandat med analyser. Så vänder sig Mats till Zetterberg och det blir liksom lite tystare. Frågorna är mycket artigare och även om Mats och Zetterberg skrattar och skämtar lite så blir det mycket stelare. Typ så här:

Mats: - Ola, rita lite skojigt om det här inlägget!
Rit-Ola: (Ritar) - ...och så blir det en lucka här bla bla.. och sen är det ju en himla tur att bla bla skämta skämta!
Mats: - HAHAHA
Rit-Ola: HAHAHA
Zetterberg: - hihi

Mats: - Men vad säger du Zetterberg, kan du analysera det här?
Zetterberg: - Jo med sju poäng efter bla bla...
Rit-Ola: - Skämta skämta hahahaha
Mats: - Hahahaha
Zetterberg: hihi

Om det här är bra eller dåligt vet jag egentligen inte men jag tycker nog lite synd om Zetterberg. Det känns som att Mats och Rit-Ola alltid käkar lunch på nån trevlig restaurang medan Zetterberg värmer sin matlåda i micron. Rit-Ola berömmer Mats för att hans nya blondering döljer de gråa stråna men märker inte att Zetterberg bytt hårvax till ett mindre glansigt.

Oj, en hel vecka utan nytt inlägg på Sprängd Anka!, är rekord ju... kanske beror det på att jag inte riktigt visste hur jag skulle skriva ett inlägg jag ville skriva förra veckan. Alltså, jag har varit tvungen att fundera lite på det samt göra lite egen subjektiv research.

Pierre skickade mig förra veckan en länk från forumet på löparsiten jogg.se, där en tråd hade startats av en tjej som funderade lite kring löpning i skogen, speciellt under de mörka årstiderna. Det var sorgligt att läsa de många kommentarerna från tjejer som vittnade om den otrygghet som finns för tjejer/kvinnor att vistas i vårt offentliga rum.

Min egen erfarenhet av löpträning i skog och mark är inte särskilt stor, då jag började löpträna på allvar i somras och slutade hatta med cirka ett löppass om året. Och visst är det stor skillnad i att springa för dig själv på en liten gångstig med buskage runt om än att stå och hoppa i takt på Friskis. Tog ett par varv i Pildammsparken igår, vilken vid den tiden jag brukar springa (tidig kväll) är befolkad av andra motionärer och flanörer. Det är inte många meter man springer utan att möta någon (och nej jag blir sällan omsprungen haha). Dessutom ligger mitt springstråk ganska öppet. Men det finns en liten passage där hjärtat bankar lite tydligare och det beror inte på att det är i slutet av rundan, utan för att där är stora buskar och träd där inbillade dårar stirrar på mig ifrån. Och där känner jag mig faktiskt ofta otrygg. Inte rädd, men otrygg. Jag tror inte att det beror på buskarna utan jag tror att det beror på att jag blir mer medveten om att jag är synlig. En eventuell förövare är det inte.

Åter till tråden på forumet på jogg.se: en majoritet av de kvinnor som kommenterat berättar som sagt om sin egen rädsla, några berättar också om mindre trevliga händelser de råkat ut för. Majoriteten av de män som kommenterar pratar dock inte om sin rädsla på löparrundan utan hänvisar till statisktik som visar att överfall på kvinnor utomhus i skogsmiljö inte är särskilt vanlig och att kvinnors rädsla är obefogad och, får jag en känsla av, överdriven på det sättet som bara kvinnor kan överdriva: lite irrationellt så där.

Men känslor är sällan rationella och frågan är: var kommer den här rädslan för de här kvinnorna att springa i mörkret från? Som är så stor att flera av forumets kvinnor springer med hundar, med nyckelknippan i handen, vill starta löpargrupper - allt för att försöka komma bort från rädslan. Självklart är inte den här rädslan kopplad endast till skogen och höga buskage. Det är samma rädsla som kommer fram när du som tjej
- går själv hem från krogen
- går själv hem från en kompis (på natten)
- måste gå genom den ödsliga parken kl 17 en dag i januari
- sitter själv på t ex en buss med ett skränigt (kill)gäng längst bak
- osv osv osv [lägg till punkter och händelser som du själv varit med om]

Den här rädslan har uppkommit genom situationer som ovan och, är jag övertygad om, är starkt kopplat till skuld och skam över att egentligen borde du inte göra det här. Samhället har sagt oss att en ensam kvinna är väldigt utsatt och att hon får skylla sig själv om det händer något. Som kvinna borde man veta bättre än att ge sig ut vid olämpliga tider och utan sällskap.

Två random händelser som vittnar om att så här är fallet:
- Stor-Arne som råkade gå in i en tågvagn full av töntiga fotbollshuliganer. Citatet finnes strax ovanför andra bilden.
- När jag var i Norrköping förra helgen och skulle hem till en kompis strax innan halv elva på kvällen. Jag ser från långt håll en man komma raglandes. När jag möter honom visar jag tydligt att jag vill gå längst ut på gångbanan men ändå svänger han lite och går nästan in i mig så jag tvingas stanna. Jag tar ett jättekliv till vänster, stirrar honom i ögonen och går i snabb takt framåt. Jag vet att jag kan springa ifrån honom om jag måste, det har jag redan hunnit räkna ut.

Statistik kan aldrig förändra kvinnors rädsla - det kan endast värderingar om att kvinnan äger sin egen kropp och är den enda som har rätt till den.

Och för några år sedan var det en kvinna som blev våldtagen i ett löparspår i Norrköping, även fast hon var helt svettig och iklädd fula träningskläder.

För föräldrar-to-be verkar inredning av det kommande barnets rum vara kanske världens mest ångestframkallande grej. Om man inte vet könet på barnet vill säga. Läste precis på inredningsbloggen Dreamhouse (hamnade bara där, inget jag brukar återkomma till måste förtydligas) att hon (som skriver bloggen och är gravid) haft lust att tapetsera om barnets rum men att mannen satte stopp för hennes tokiga påhitt. De hade ju nyligen satt upp de neutrala tapeterna från Ralph Lauren, så att de skulle kunna matcha för både tjej och kille.

Okej. Det finns en anledning till att jag inte skulle göra väggarna i ett rum ljusblå eller ljusrosa, för jag antar att de är färgerna som är på tapeten här (hoho), och den anledningen är att det skulle vara skitfult. Men om man nu har målat väggarna i barnets rum blå och så får man en liten dotter, då kan jag inte förstå vad problemet skulle kunna vara. Exakt vaaaad skulle kunna hända om en dotter fick ett rum med "killfärger" och en son ett rum med "tjejfärger"?? Jag drar kopplingar till min skärpning som jag skickade till Emmas Skärpdig.nu där en pojke var väldigt nära att få en rosa påse av kassörskan på Apoteket.
Som tur var hann hon på Apoteket att undvika En Katastrof. 

Läste någonstans om en tjej som var och handlade med sin bebis, som hade en rosa mössa på sitt lilla huvud. En tant kom fram och hujedade sig över den söta flickan. "Det är en pojke", sa mamman och fick då frågan varför barnet hade en rosa mössa på sig. Mamman svarade: "För att han är bög." Hahaha!

Ibland är det lite lustigt när något man gått och funderat på eller diskuterat med någon strax därpå dyker upp som nyheter eller diskuteras mer offentligt. För några inlägg sedan skrev jag ju om den ammande mamman på Myrorna och funderade på hur det kändes (för mig) att se någon som ammar. Jag fick klura några minuter innan jag kom fram till att hon hade sin fulla rätt att avsexualisera sina egna bröst och amma öppet.

Men det där med amning, och kvinnors bröst, är tydligen ett hett ämne som många har sin bestämda åsikt om. I DN:s etikettspalt har det nu i veckan diskuterats just om det är okej att amma öppet på t ex restaurang. Just nu har frågan 105 kommentarer, varav några försvarar mammorna medan andra förfasar sig över vissa mammor som "slänger fram det mjölkstinna bröstet och visar den såriga bröstvårtan". Tycker att bilden av mammor som sitter överallt i vårt offentliga rum och som bara slänger fram brösten upp i trynet på stackars oskyldiga åskådare är smått roande.


I Aftonbladet bl a berättas om Ragnar (som trots sitt namn är 26 år) som vill exprimentera med sina bröst och se om han kan stimulera dem till att producera bröstmjölk så att han kanske kan amma sina framtida barn. Jag tycker att det är ett spännande projekt och ser fram emot att följa Ragnar på sin färd att utmana normer och könsroller.

Men herregud vilka reaktioner som följer artikeln! Folk protesterar mot att det inte är naturligt, en del frågar sig om "män kommer börja springa omkring i kjol", och favoriten "män är män och kvinnor kvinnor" skrivs så hysteriskt att tangentbordet glöder.

Oavsett vad resultatet blir så tycker jag att tanken med Ragnars projekt är bra och jag tror att barn kan finna tröst hos sin pappas bröst genom att snutta (skrev jag just snutta?) på dem. Även om det inte kommer mjölk ur dem. Att en kvinna "ska" amma brukar väl härledas till argument som "närhet" och inte bara "näring"? Kan pappan skapa samma närhet till sitt barn, även innan barnet är 1 år och mer lekbart, är det väl jättepositivt!


Ja amning och bröst är verkligen en het potatis. Helst borde ammande föräldrar gömma sig under täcket hemma i sovrummet för att undvika att väcka anstöt när de påminner oss andra att kvinnor är kvinnor och män är män (eller hur var det nu?)