Sprängd anka!

I lördags kväll var jag ute på ett ställe i Malmö med några kompisar. Det var kul, vi dansade, drack öl och pratade. En kul kväll. Vi de två tillfällen vi satte oss ner vid ett bord fick jag ta emot... åsikter om mig själv.

1. Vi frågar om vi kan sätta oss vid ett bord där två personer redan sitter. Det är okej för dem. Efter en minut får jag frågan från en av killarna: 
- Är du flata?
- Hm nej det är jag inte. Är det pga mitt korta hår som du frågar det? undrar jag.
- Nä det är inte håret, det är hela din attityd, säger den här människokännaren av rang.
- Nja jag har varit ihop med min pojkvän i sex år så nä det är jag nog inte, svarar jag.
Killen verkar nöjd med mitt svar men ser ändå lite förvirrad ut. Jag är också lite konfunderad. Att han eller någon annan skulle missta mig för att vara lesbisk är inget jag bryr mig om men den här killen irriterar mig lite. Tre frågor ställer jag mig: a) hur kan man tro att det går att se om någon är homosexuell? b) vad spelar det för roll om jag nu hade varit det? Jag tror inte han hade intentionen att ragga, nä jag tror att han bara är helt fixerad av att det finns kvinnor som finner honom totalt oattraktiv. Och det behöver en inte vara lesbisk för att göra, det kunde jag ha talat om för honom. c) vad tror han att han har för rätt att sitta och komma med åsikter om hur jag verkar vara och hur kan han tro att hans åsikter är så viktiga att han måste tala om dem? Just då var jag inte irriterad, jag tyckte mest synd om honom som har ett så sjukligt behov att dela in folk i fack men nu känner jag att jag skulle ha sagt ifrån ordentligt. Han skulle veta sin plats den lilla snorungen.

2. Lite senare på kvällen sätter vi oss igen, vid ett annat bord helt själva. Då slinker det ner en fräsig man i polkagrisrandig skjorta (nä jag dömer inte, jag bara beskriver hur den såg ut).
- HEJ, säger han och vill vara bordets mittpunkt eftersom han vräker ut sig över en stor del av soffan.
- Hej, muttrar vi andra.
Jag som sitter närmast blir tydligen måltavla igen.
- Du ser ut som den smartaste kvinnan här inne, säger Polkagrisen till mig.
- Jaha tack, säger jag.
- Det kanske beror på din blomma i håret eller dina ögon!
- Eller så är det en kombination av båda två, svarar jag och jag och mina kompisar reser oss från bordet.
- Men tack för komplimnagen, säger jag och ler stort. Inte mot honom utan åt honom. Stackarn, han har väl läst en bok, typ The Game, och fått rådet "för att ragga på en brud, säg inte att hon är snygg eller söt. Oh no, säg något om att hon är smart. Då känner hon sig smart och uppskattad." 
Eller inte.

Men det är ju ett litet fenomen det här med att vissa (karlar/sluskar/puckon/random killar) finner sig själva så intressanta och så... gudomliga att deras ord är guld värda. Att de har sin fulla rätt att, oavsett om målet för deras intresse finner det skojsigt eller ej, vräka ur sig saker. "Men den sista killen gav ju en komplimang" kan man kanske tänka men det handlar inte om det. Det handlar om att istället för att jag, vilket var min tanke med kvällen, skulle ha skoj med vänner och prata om allt och inget, tvingas ägna tid och uppmärksamhet åt nollor som de ovan. Visst jag hade kunnat ignorera dem men det spelar ingen roll. De trädde in i min sfär, kommenterade mitt utseende och liv utan att jag bett om det. Jag har inget minne av att jag bad Snorungen avgöra om jag är hetero eller homo, jag frågade inte Polkagrisen om han tyckte jag verkade smart eller om min blomma i håret var fin. Ändå så tog de sig rätten att göra det. "Det är krogen, man får räkna med sånt" brukar vara en annan åsikt. Visst, det är en arena för raggning men ändå. Ragga går att göra på bra och dåliga sätt. Ovan sätt är dåliga (även om jag som sagt är osäker över vad Snorungens tanke med sin fråga var). Och tyvärr så vanliga! Puckon som försöker få kontakt genom att blockera ens väg, dra en i håret (som om det är dagis man är på!), kommenterar ens utseende... listan kan göras väldigt lång och jag är så förbannat trött på det!

Trrrrööööööttttttt!

Igår hade Pierre och jag tvättid. Mm spännande, jag vet. När Pierre tömde torktumlaren hittade han sin ena fingervante som han har när han springer. Vanten hade tvättats i 60 grader och sedan torktumlats. Vilket betyder att vanten krympt och blivit jättejätteliten. Ungefär som Pierres handflata. Vi skrattade rätt länge åt detta. Det var mysigt. Stå i tvättstugan och skratta åt en fingervante som såg ut som att den tillhörde en fyraåring.
Sen tog Pierre på sig vanten och den växte och passade som den skulle!

Magiska vantar, kallade vi dem när jag var barn.

Vad gäller mitt arbetsliv så känner jag mig rejält oinspirerad för tillfället. Av olika anledningar som att det är tråkigt att pendla till ett tråkigt jobb, det är mörkt när man åker och mörkt när man kommer hem och allt det där. Och sedan är det tydligen omöjligt att ge mig något vettigt svar på vad, var, när och hur jag kommer jobba den snaraste framtiden. Men det ligger väl lite i konsultens roll. Helst skulle jag vilja ha ett jobb där jag får inreda vår lägenhet utan ekonomiska begränsningar. Kommer nog hända snart. Ja.

Men orkar inte beskriva alla turer kring min tjänst, kan ju säga att det fanns en bra lösning där jag förutom att sköta mitt jobb även mycket enklare kunde söka nytt jobb. Så blev det inte och varför gråta över spilld mjölk?

Så istället för att deppa ihop över jobb och mörk årstid vill jag istället tänka på min favoritdikt, komponerad av mig och mamma i köket (har jag för mig) för kanske 22 år sedan:

Det är så murkt murkt
på husten
för då förvandlas
rusten
till en uggla

...stackars lille vän. Har försökt mata den med avslagen sockerdricka och rivet äpple men den vägrar ta emot. Sprängd Anka! bara drar täcket över huvudet och sover vidare. Kanske att hon börjar piggna till lite nu?

Det kan väl tänkas att det brukar gå till så. Entusiasm och engagemang och en tanke om att man bara har en massa tankar som måste ut ut ut. Men så tryter inspirationen för att tycka och tänka och det rosslar i bröstet på Sprängd Anka! Det går några dagar till och barnsjukdomen är ett faktum. Och faktum är att Sprängd Anka! gick ner i dvala delvis pga denna blogg: http://www.folkbladet.nu/?cat=89
Den bara slog till med sina fina bilder, sin ursöta ägare med sin värme och engagemang, och en livssyn som gjorde att jag bara smalt (fast kanske inte kristetgrejen). Inte för att min mening med denna blogg är att skaffa massa läsare och kunna jobba med min blogg, jag vill ju bara skriva lite då och då, mest för mig själv kanske. Men den gav liksom perspektiv på sitt eget. Så när jag läste den här bloggen kände jag att den bara är bäst och jag behöver ingen annan (blogg). Och nej jag är inte ironisk - jag är bara glad. Underbaraclara hittade Jesus och jag hittade Underbaraclara. Same same liksom. He.

Känner mig smått psyko nu. Fast med tanke på vilka kommentarer som flödar runt på bloggar, artiklar - ja i hela cyyyberryyymden* - så känner jag mig rätt lugn. Hur som helst. Underbaraclaras blogg har fått mig att börja baka bröd igen, får mig att vilja göra om ett gammalt hörnskåp samt nästan fått ut mig på rönnbärsjakt för att kunna göra rönnbärsgirlanger att lägga i våra nya ljusstakar från IKEA, designade av Jon Eliasson (name dropping är viktigt för att öka trafiken till sin blogg har jag läst).

Med detta sagt reser Sprängd Anka! sig halvt ur sjukbädden, hostar lite och hälsar välkommen till en eventuell nystart. Extra!!!! Nu (kanske) även med bilder!!! Extra!!!!! Extra!!!!!


*Dagens fakta: cyborg, som är en blandning av människa och maskin, är en förkortning av cybernetisk organism. Kanske det viktigaste jag lärde mig under min fyraåriga utbildning. Obs! Ej ironi. Jag fick en plutt i TP en gång för att jag kunde det rätta svaret.