Sprängd anka!

I lördags kväll var jag ute på ett ställe i Malmö med några kompisar. Det var kul, vi dansade, drack öl och pratade. En kul kväll. Vi de två tillfällen vi satte oss ner vid ett bord fick jag ta emot... åsikter om mig själv.

1. Vi frågar om vi kan sätta oss vid ett bord där två personer redan sitter. Det är okej för dem. Efter en minut får jag frågan från en av killarna: 
- Är du flata?
- Hm nej det är jag inte. Är det pga mitt korta hår som du frågar det? undrar jag.
- Nä det är inte håret, det är hela din attityd, säger den här människokännaren av rang.
- Nja jag har varit ihop med min pojkvän i sex år så nä det är jag nog inte, svarar jag.
Killen verkar nöjd med mitt svar men ser ändå lite förvirrad ut. Jag är också lite konfunderad. Att han eller någon annan skulle missta mig för att vara lesbisk är inget jag bryr mig om men den här killen irriterar mig lite. Tre frågor ställer jag mig: a) hur kan man tro att det går att se om någon är homosexuell? b) vad spelar det för roll om jag nu hade varit det? Jag tror inte han hade intentionen att ragga, nä jag tror att han bara är helt fixerad av att det finns kvinnor som finner honom totalt oattraktiv. Och det behöver en inte vara lesbisk för att göra, det kunde jag ha talat om för honom. c) vad tror han att han har för rätt att sitta och komma med åsikter om hur jag verkar vara och hur kan han tro att hans åsikter är så viktiga att han måste tala om dem? Just då var jag inte irriterad, jag tyckte mest synd om honom som har ett så sjukligt behov att dela in folk i fack men nu känner jag att jag skulle ha sagt ifrån ordentligt. Han skulle veta sin plats den lilla snorungen.

2. Lite senare på kvällen sätter vi oss igen, vid ett annat bord helt själva. Då slinker det ner en fräsig man i polkagrisrandig skjorta (nä jag dömer inte, jag bara beskriver hur den såg ut).
- HEJ, säger han och vill vara bordets mittpunkt eftersom han vräker ut sig över en stor del av soffan.
- Hej, muttrar vi andra.
Jag som sitter närmast blir tydligen måltavla igen.
- Du ser ut som den smartaste kvinnan här inne, säger Polkagrisen till mig.
- Jaha tack, säger jag.
- Det kanske beror på din blomma i håret eller dina ögon!
- Eller så är det en kombination av båda två, svarar jag och jag och mina kompisar reser oss från bordet.
- Men tack för komplimnagen, säger jag och ler stort. Inte mot honom utan åt honom. Stackarn, han har väl läst en bok, typ The Game, och fått rådet "för att ragga på en brud, säg inte att hon är snygg eller söt. Oh no, säg något om att hon är smart. Då känner hon sig smart och uppskattad." 
Eller inte.

Men det är ju ett litet fenomen det här med att vissa (karlar/sluskar/puckon/random killar) finner sig själva så intressanta och så... gudomliga att deras ord är guld värda. Att de har sin fulla rätt att, oavsett om målet för deras intresse finner det skojsigt eller ej, vräka ur sig saker. "Men den sista killen gav ju en komplimang" kan man kanske tänka men det handlar inte om det. Det handlar om att istället för att jag, vilket var min tanke med kvällen, skulle ha skoj med vänner och prata om allt och inget, tvingas ägna tid och uppmärksamhet åt nollor som de ovan. Visst jag hade kunnat ignorera dem men det spelar ingen roll. De trädde in i min sfär, kommenterade mitt utseende och liv utan att jag bett om det. Jag har inget minne av att jag bad Snorungen avgöra om jag är hetero eller homo, jag frågade inte Polkagrisen om han tyckte jag verkade smart eller om min blomma i håret var fin. Ändå så tog de sig rätten att göra det. "Det är krogen, man får räkna med sånt" brukar vara en annan åsikt. Visst, det är en arena för raggning men ändå. Ragga går att göra på bra och dåliga sätt. Ovan sätt är dåliga (även om jag som sagt är osäker över vad Snorungens tanke med sin fråga var). Och tyvärr så vanliga! Puckon som försöker få kontakt genom att blockera ens väg, dra en i håret (som om det är dagis man är på!), kommenterar ens utseende... listan kan göras väldigt lång och jag är så förbannat trött på det!

Trrrrööööööttttttt!