många och långa tankar om att springa i mörkret
Oj, en hel vecka utan nytt inlägg på Sprängd Anka!, är rekord ju... kanske beror det på att jag inte riktigt visste hur jag skulle skriva ett inlägg jag ville skriva förra veckan. Alltså, jag har varit tvungen att fundera lite på det samt göra lite egen subjektiv research.
Pierre skickade mig förra veckan en länk från forumet på löparsiten jogg.se, där en tråd hade startats av en tjej som funderade lite kring löpning i skogen, speciellt under de mörka årstiderna. Det var sorgligt att läsa de många kommentarerna från tjejer som vittnade om den otrygghet som finns för tjejer/kvinnor att vistas i vårt offentliga rum.
Min egen erfarenhet av löpträning i skog och mark är inte särskilt stor, då jag började löpträna på allvar i somras och slutade hatta med cirka ett löppass om året. Och visst är det stor skillnad i att springa för dig själv på en liten gångstig med buskage runt om än att stå och hoppa i takt på Friskis. Tog ett par varv i Pildammsparken igår, vilken vid den tiden jag brukar springa (tidig kväll) är befolkad av andra motionärer och flanörer. Det är inte många meter man springer utan att möta någon (och nej jag blir sällan omsprungen haha). Dessutom ligger mitt springstråk ganska öppet. Men det finns en liten passage där hjärtat bankar lite tydligare och det beror inte på att det är i slutet av rundan, utan för att där är stora buskar och träd där inbillade dårar stirrar på mig ifrån. Och där känner jag mig faktiskt ofta otrygg. Inte rädd, men otrygg. Jag tror inte att det beror på buskarna utan jag tror att det beror på att jag blir mer medveten om att jag är synlig. En eventuell förövare är det inte.
Åter till tråden på forumet på jogg.se: en majoritet av de kvinnor som kommenterat berättar som sagt om sin egen rädsla, några berättar också om mindre trevliga händelser de råkat ut för. Majoriteten av de män som kommenterar pratar dock inte om sin rädsla på löparrundan utan hänvisar till statisktik som visar att överfall på kvinnor utomhus i skogsmiljö inte är särskilt vanlig och att kvinnors rädsla är obefogad och, får jag en känsla av, överdriven på det sättet som bara kvinnor kan överdriva: lite irrationellt så där.
Men känslor är sällan rationella och frågan är: var kommer den här rädslan för de här kvinnorna att springa i mörkret från? Som är så stor att flera av forumets kvinnor springer med hundar, med nyckelknippan i handen, vill starta löpargrupper - allt för att försöka komma bort från rädslan. Självklart är inte den här rädslan kopplad endast till skogen och höga buskage. Det är samma rädsla som kommer fram när du som tjej
- går själv hem från krogen
- går själv hem från en kompis (på natten)
- måste gå genom den ödsliga parken kl 17 en dag i januari
- sitter själv på t ex en buss med ett skränigt (kill)gäng längst bak
- osv osv osv [lägg till punkter och händelser som du själv varit med om]
Den här rädslan har uppkommit genom situationer som ovan och, är jag övertygad om, är starkt kopplat till skuld och skam över att egentligen borde du inte göra det här. Samhället har sagt oss att en ensam kvinna är väldigt utsatt och att hon får skylla sig själv om det händer något. Som kvinna borde man veta bättre än att ge sig ut vid olämpliga tider och utan sällskap.
Två random händelser som vittnar om att så här är fallet:
- Stor-Arne som råkade gå in i en tågvagn full av töntiga fotbollshuliganer. Citatet finnes strax ovanför andra bilden.
- När jag var i Norrköping förra helgen och skulle hem till en kompis strax innan halv elva på kvällen. Jag ser från långt håll en man komma raglandes. När jag möter honom visar jag tydligt att jag vill gå längst ut på gångbanan men ändå svänger han lite och går nästan in i mig så jag tvingas stanna. Jag tar ett jättekliv till vänster, stirrar honom i ögonen och går i snabb takt framåt. Jag vet att jag kan springa ifrån honom om jag måste, det har jag redan hunnit räkna ut.
Statistik kan aldrig förändra kvinnors rädsla - det kan endast värderingar om att kvinnan äger sin egen kropp och är den enda som har rätt till den.
Och för några år sedan var det en kvinna som blev våldtagen i ett löparspår i Norrköping, även fast hon var helt svettig och iklädd fula träningskläder.
Jag tycker det är hemskt att vissa människor utnyttjar kvinnors utsatthet. Varför ska jag behöva se mig om en extra gång bara för att jag är kvinna och fysiskt svagare? Jag är mörkrädd, inte för mörkret utan för vad som händer när mörkret har lagt sig. Precis som du skriver handlar det inte om att vara ute sent, utan att bara komma hem från jobbet under vinterhalvåret kan kännas konstigt. Att behöva dra sig från att köpa den efterlängtade godispåsen kl. 19 bara för att det är mörkt ute känns verkligen absurt. Snacka om att begränsa kvinnorna. Men idag är det inte bara en äcklig gubbe man blir rädd för utan för unga 15-16 åringar som kränker en individs integritet genom att råna eller ännu värre förgripa sig på en annan medmänniska. Då är det inte bara vi kvinnor som är rädda utan en hel generation som inte förstår vad som har gett utlopp till dessa beteenden.
Jag håller verkligen med dig och tycker det är så synd att även du har de här känslorna för att vara ute i mörkret.
Tyvärr börjar jag skratta åt din mening om godispåsen så det känns som om jag skrattar åt hela det här tragiska. Ibland kommer jag att tänka på när jag gick in på Godistrollet i Norrköping och det var en enda person där inne och handlade. Du såklart :)
hahaha ja ja retas på =)
